stilla över hennes mjölkspann, som om hon redan hade pysslat om dem i veckotal, och svinsörpan slog ner i en lång båge rakt under de hungriga trynena. Mor Enskys följde henne i hälarna, men försiktigt, så att hon ingenting skulle märka. Och när frukosten kom, viskade hon till sin man: »Vi ha gjort ett gott val. Hon har tur med sig. » Gamle Enskys knäppte ihop sina fårade händer och sade, med en suck av tvivel fortfarande: »Gud give det.» Och bägge tänkte på, att de skulle kunna slå sig till ro nu till hösten, fast de helt nyss hade passerat femti-talet. Marinke låtsades som om hon inte märkte, att hon var observerad, och att de viskade om henne. Hon uträttade sina sysslor som en som tycker om att arbeta och såg sig varken om åt höger eller vänster under tiden. Sin svärmor tyckte hon om. Hon var öppen och godhjärtad och inte svag för att låta sitt herravälde märkas. Men svärfadern var det inte så lätt att bli klok på till en början. Han var beskedlig till sättet som ett in-hyseshjon, men han hade en knipslug blick och var gna-tig i småsaker. För han kunde påminna henne upprepade gånger om saker, som hon omöjligen kunde ha reda på ännu. Men det kanske också berodde på att han inte tänkte sig för. Jurris satt stel bredvid henne vid bordet och talade inte till henne. Så fortsatte det dag efter dag, så att drängen och hjälpgumman snart nog upphörde med sina misstankar. Marinke var ganska belåten med detta, för hennes tankar rörde sig kring något helt annat än kring Jurris. 296