äldsta, så att de nu tjänade på sin befordran i Berlin. Och nu gick Jozup bara och väntade på ett lämpligt giftermål för att sedan överta gården. I Augustenhof lade alla flickorna ut sina krokar för honom, men han visade mycket lite intresse för dem. Till och med Marinke hade han alltid brukat stå tyst och stirra på medan han fick mjölken uppskriven, och så fort det var gjort gav han sig i väg. Man brukade säga om honom att han var en »be-draugis », det vill säga en sådan, som inte har några vänner, och det var kanske riktigt förut. Men när han nu kom för att hämta mjölken på kvällarna, gjorde han sig alltid ärende att prata länge med J urris i ladugården, rökte en cigarr i hans sällskap och dröjde med att ge sig i väg så länge det var möjligt. Ändå tar det halvannan timme till Augustenhof, när man kör i skritt. Det såg ut som om de alltid hade varit de bästa vänner. Så en kväll, det var väl den fjärde sedan Marinke kom, gick han bort till henne där hon just stod och lyfte på mjölkflaskorna, och tilltalade henne på följande sätt: »Herr Westphal lät mig hålla i går och bad mig hälsa dig, att du skulle komma bort till Augustenhof någon gång vid tillfälle.» Marinke rodnade och sade: »Vad ska jag i Augustenhof att göra? J ag är inte i tjänst där längre.» Och Jozup genmälte: »Han sa’ att det var några räkenskaper, som inte var avslutade.» Marinke svarade: »Jag har gjort reda för mina räkenskaper. » Och därmed gick hon sin väg. Men på lördagen kom Jozup bort till henne igen och sade: »Herr Westphal kom ner i mejeriet i går och sa’ att han inte kunde bli klok på en post och därför nöd 298