vändigtvis måste tala med dig. Söndagen är den sista dagen jag kör. Du visar mig kanske det förtroendet att låta mig skjutsa för dig i morgon.» Marinke kände ett styng i hjärtat. Hon såg på Jurris, som stod tyst bredvid dem, och sade: »Om jag prompt ska fara dit, så väntar jag hellre tills vi är i tur. De åtta darna får herr Westphal väl ge sig till tåls.» Jozup drog ihop ögonbrynen, så att han såg ännu dystrare ut, steg upp i vagnen och körde bort från gården. Jurris stod och såg efter honom, och Marinke kände sig sårad av att han fortfarande inte sade någonting till henne. När allt kom omkring, var hon här ändå bara »på prov». Hur skulle det bli, om han fortsatte på det sättet? Därför gjorde hon något, som var alldeles emot hennes tillbakadragna natur och som hon hittills aldrig skulle ha haft mod till. Hon ställde sig jämte honom och sade: »Kanske är du så snäll och tar mig med dit en gång.» Hade han nu gett henne ett kort eller ovänligt svar eller visat sig missnöjd på något annat sätt, då hade hon varit säker på att hon snart måste packa sin koffert. Men vad gjorde han? Han vände sig om emot henne, och ett vackert, man kunde nästan säga lyckligt leende gick över hela hans ansikte när han svarade: »Då kanske du också vill följa med mig ut och fiska någon gång?» Nu förstod hon, hur hon hade det ställt hos honom och att hon kunde stanna kvar här med sin koffert till döddagar. Helst hade hon genast sprungit därifrån 299