och gråtit i någon vrå, men hon lade band på sig. Hon skrattade bara och sade: »Du har ju inte varit ute och fiskat än?» »J ag har väntat på att få sällskap med dig », svarade han. »Om du hade bett matmor, så hade hon nog gett mig ledig», sade hon. »Ja, det kunde jag då egentligen ha gjort», svarade han, »men jag trodde alltid att du hade för mycket att göra.» »Nog har jag arbete så det räcker», blev hennes svar, »men jag skulle rysligt gärna vilja se hur det går till att fiska.» Då tog han henne med sig bort till de bruna, tjär-luktande näten, som voro upphängda på staketet, och förklarade alltsammans för henne. Hon hörde på honom och hörde ändå ingenting. Av ren lycka hörde hon ingenting. Det tunga och dystra, som annars förmörkade hennes tankar, var som bortblåst. Omkring henne och inom henne fanns det ingenting annat än en ljum sommarkväll med bruna fisknät och gröna staket och med många blommor bakom dem, och fåglar som kvittrade mot henne, och en gårdvar som viftade svans åt henne, och en vacker och snäll ung man, som för all framtid var hennes. Hon gick bredvid honom som en lycksalig ande, och det skulle inte ha förvånat henne det ringaste, om han hade fattat hennes hand och flugit upp i himlen med henne. Att de sen också gemensamt besökte trädgården, det liksom föll av sig självt. Han visade henne lack 300