violerna och skatnävorna, och hon visade honom ärenprisorna och studentnejlikorna, och det var bara rabatten med vinruta, som de gingo tysta förbi. III. Tidigt på morgonen två dar efteråt sade Jurris till Marinke: »Mor har lovat, att vi får fara ut och fiska tillsammans.» Hon frågade: »Vem ska mjölka korna då?» Och han svarade: »Det gör hon själv.» När hon hjälpte honom att lasta på nätet på handkärran skämdes hon förfärligt för alla de blickar, som hon kände riktade på sig. Hon tog heller ingen matsäck med sig, och till ingen sade hon: »Nu går jag.» Hon smög sig i väg tyst som en missdåderska. Han drog kärran, och hon sköt på bakefter. Det var egentligen ingenting att skjuta på, för hjulen gingo alldeles som av sig själva. Det är mer än en halvtimmes väg tvärs genom åkerfälten innan man kommer ner till haffet. Till en början syntes ingenting annat av det än en svagt rosafärgad dimma, lik den som brukar ligga utbredd över ängarna tidigt på morgonen, men snart lyste det blåa vattnet igenom, högt uppe över säven och de låga videna vid stranden, och mellan vattnet och himlen lyste landtungans sanddyner i fjärran som ett brett skärp av gulvitt siden. »En sådan vacker hemtrakt jag får!» tänkte Marinke. Hon ville ha sagt något, men hon vågade inte, för han, som gick framför henne, vände sig inte om. Och så kommo de allt närmare stranden. 301