Där hade nian byggt upp bodar till skydd och förvaring för båtarna när höststormarna började nalkas. Men nu hade man inte ens dragit upp dem på stranden i det vackra sommarvädret, utan de gungade, förtöjda vid sina pålar, mellan gräsvallen och vassen. Ingen av alla de andra, som hade fiskerättigheter där, syntes till på stranden. Det var för mycket att göra ute på åkrarna nu i början av skörden. Och Marinke kände sig smått beklämd vid tanken på att inte heller han skulle ha gett sig ut, om inte det hade varit för att göra henne ett nöje. Nu lastade han av nätet ur kärran, och hon hjälpte honom, fast det inte behövdes någon hjälp här heller. Först när de redan voro ute, långt därute på den blå ytan, bad han henne om hjälp med att lägga ut nätet. Hon förstod också genast hur det skulle gå till, och snart summo »flötena» — de lätta trästyckena, som hålla nätet uppe — runt omkring dem i vackra bukter. Nu blev det en stunds vila, och solen började gassa rätt hett. »Du har ingen sjalett», sade han, »du kommer att få huvudvärk.» Och han tog fram en sydväst av olje-duk och bad att hon skulle ta på sig den. Men det ville hon inte, för hon var rädd att han skulle skratta åt henne. Och det sade hon honom också. Men då började han skratta redan på förhand och utbrast: »Det förslår inte med hundra gånger, som jag kommer att få se dig i sydväst.» Och utan att tänka på vad det var hon sade svarade hon: »Ja, men då är vi också gifta.» Knappt hade hon fått ordet ur munnen förrän hon skämdes så förskräckligt att hon helst skulle ha velat 302