hoppa i vattnet. »Herregud», tänkte hon, »nu tror han att jag är framfusig och efterhängsen.» Och eftersom hon kände, att hon var alldeles eldröd och rodnade allt värre, så vände hon honom ryggen och gjorde sig så liten som möjligt. Då sade han, borta från sin plats vid rodret: »Ma-rinke, vill du inte vända dig om? » Men det förmådde hon inte. Ty plötsligt steg den tanken upp för henne: »Det blir ingenting av ■—• det är inte möjligt. Det är för bra för mig — och jag är inte värd det.» Det kom över henne som styng i hjärtat, och hon började att gråta hejdlöst. Jurris steg upp från sin plats och gick och satte sig bredvid henne, så nära, att hennes rygg rörde vid hans bröst. Och han frågade henne, om hon då verkligen inte ville ha honom. I annat fall fanns det ju ingen anledning till att hon skulle gråta för giftermålets skull. Men hon bara grät så mycket häftigare. Då slog han bakifrån armarna om halsen på henne, så att hennes huvud kom att ligga mot hans axel. Hon vände sig om mot honom en smula, så att det skarpa solskenet inte skulle falla rakt på hennes förgråtna ansikte, och så låg hon tryckt mot hans jacka och var alldeles lugn igen. »Ack, om han ändå ville kyssa mig», tänkte hon. Men han kysste henne inte. Och sedan var det tid att vittja nätet. Någon rik fångst blev det inte. Bara ett par braxnar och ett par mörtar. Det var alltsamman. Men de blevo inte så värst besvikna, och till sist rent av skrattade de åt det. 303