När de drogo hem med kärran igen, sköt hon inte på bakefter som på morgonen, utan gick bredvid honom och drog. Men då hon med bästa vilja inte behövde anstränga sig nu heller, så slog han sin fria arm om hennes midja, så att han sköt bort hennes arm från skalmen. Och det hade de ogement roligt åt. Men så fort de kommo hem, gjorde de sig fullkomligt allvarsamma igen, och när den blivande svärmodern satte fram frukosten åt dem, ville Marinke inte tillåta det och kysste hennes tröjärm och kjortelfåll. Då sade mor Enskys med ett vänligt leende: »Det ni har fångat är ju inte mycket, men min Jurris har gjort en god fångst i alla fall.» Men gubben Enskys snodde omkring och betraktade de bägge unga med så misstrogna och ängsliga blickar, att Marinke också började bli ängslig igen. »Vet han något måntro?» undrade hon. Men då hade han väl inte velat ha henne »på prov» i huset. Och därför tog hon lugnad itu med sitt arbete igen. IV. Den följande veckan hade Jozup Wilkat egentligen ingen anledning längre att visa sig hos Enskys’, för nu var en annan i tur att hämta mjölken. Men trots det såg man honom där var morgon och kväll. Ena gången hade han lånat ett borr, som han måste lämna tillbaka, en annan gång hade vagnssmörjan tagit slut för honom. Och till slut kom han alldeles utan ärende, satte sig bredvid Jurris på en tistelstång och satt där många gånger tills han hade rökt ur tre pipor. 304