Det föreföll besynnerligt, att nian någonsin hade kunnat kalla honom »bedraugis». Jurris visste inte riktigt hur han hade kommit i åtnjutande av denna nya vänskap, som egentligen borde ha varit tjugu år gammal nu. Men när den så där plötsligt ramlade ner på honom från himlen, höll han till godo med den. Jozup, som alla hade ansett för tjurskallig och frånstötande, var inte alls så otrevlig, när allt kom omkring. Han kunde en hel massa historier och visor, och när han talade om lösningen på sina gåtor, kunde man spricka av skratt. Därför kommo också de bägge gamla ofta och satte sig bredvid dem, och det var bara Marinke, som ogärna ville vara i hans närhet. Inte så, som om han skulle ha ingett henne någon motvilja. När hon såg honom komma och gå med spänstiga ben och huvudet morskt i vädret, tyckte hon alltid att han såg ganska bra ut, men samma beklämmande känsla, som hon hade känt många gånger redan i Augustenhof, när han körde fram med mjölkkärran, lämnade henne inte heller nu. Ibland tänkte hon: »Den karlen kommer säkert att göra mig något ont.» Men en smula rädsla för karlarna hade hon väl alltid haft, ända sen hon hade kommit underfund med hur lite en flickstackare förmår mot deras starka vilja. Och hon behövde ju också bara kasta en blick bort på Jurris för att veta hur väl skyddad hon var och att den där människan aldrig skulle våga komma henne för när. Sent en kväll, när Jozup skulle gå hem, stannade han vid staketet och ropade över till henne: »Räta på dig ett slag, du!» Resan till Tilsit. 20 305