Först tänkte hon inte göra det —■ hon stod just ute på åkern och drog upp morötter till middan dagen därpå — men hon kunde i alla fall inte låta bli. »Varför går du så långt ur vägen för mig? » frågade han. »Jag biter dig inte. Jag biter bara i oxkött.» »Jag är piga här», svarade hon, »och jag har mitt arbete att sköta.» »När du talar om piga», sade han, »så skrattar hönsen åt dig. J ag vet väl bäst, hur snart du ska bli matmor här.» »Om du vet det», svarade hon, »så ge dig vackert till tåls, tills jag har rättighet att ställa mig och prata med dig.» »J ag tror inte att du har blivit ålagd att vara stum », sade han, »och förresten så har jag ett ärende till dig.» Hon blev rädd, men behärskade sig: »Om det är ifrån herr Westphal igen», svarade hon, »så hälsa honom, att jag kommer när det är vår tur att köra dit med mjölken, men inte förr!» Men den här gången var det något annat. »Mor därhemma har ont av gikten», sade han. »Hon har hört, att du har en välsignad hand till att bota sjukdomar, och nu ville hon att du skulle komma hem till oss och ge henne en handpåläggning. På samma gång kunde du ju få tillfälle att se hur vi har det.» Hon blev alldeles het av allt detta. »Den som har sagt något om min hand », svarade hon, »den far med lögn, för själv vet jag ingenting om det. Och vad jag skulle se på hemma hos er, det vet jag ännu mindre.» 306