Därmed böjde hon sig ner över morotslandet igen och såg inte åt honom vidare. Han stod kvar en liten stund till, och hon tyckte att hon kände hans blickar bränna sitt skinn. Sedan sade han »godkväll» och gick sin väg. »Herregud», tänkte hon, »är han också galen efter mig?» Men det var väl inte möjligt! För i så fall skulle han väl inte ha gjort sig så god vän med Jurris? Efter en stund hörde hon dennes steg komma emot sig på gångstigen, och hennes hjärta flög honom till mötes. Hon tänkte: »Hur kan man bli förälskad i en människa så fort? » Men hon såg inte upp, utan skrapade så mycket ivrigare jorden av morötterna. Han stannade bakom henne och sade: »Kan du aldrig få nog arbetat? Nu är det allaredan halvmörkt och tid på att gå och lägga sig, och du arbetar än.» Hon steg upp och torkade av skrapkniven på sitt förkläde. »Du får inte tro», sade hon, »att jag vill göra mig till för dig eller dina föräldrar. Men när jag tänker på, att det kanske snart också är min jord, som jag ligger på knä och arbetar i, då blir kvällen som morgon för mig och arbetet en lek.» Han sade: »Vi har aldrig fått talas vid ordentligt och komma överens om vår förlovning.» »Nej», sade hon, »det har vi inte.» Och hon gjorde sig i ordning att bära in korgen med morötterna. Men han tog den ur handen på henne och drog henne med sig gångstigen fram till den stora asken, under vilken det stod utsatt en bänk för middags- och kvälls-vilan. Där var det nästan alldeles mörkt nu under de ner- 307