hängande grenarna, och om någon tänkte överraska en, så såg man honom långt i förväg på den ljusare gångstigen. Jurris ställde korgen på marken och satte sig bredvid henne. Och han släppte inte hennes hand, utan fattade den andra också. »Vet du vad Jozup sa’ i dag?» började han. »När vi håller bröllop, vill han bli marskalk.» Nu kunde hon ju i alla fall inte säga honom, att hon var rädd för Jozup, för han hade ju aldrig gjort henne något ont, och därför menade hon bara: »Så långt har vi ju inte kommit än.» Han svarade: »Varför inte? Om du vill ha mig, så vill jag ha dig. Jag har velat ha dig från första stund.» Och hon svarade: »Jag vill gärna ha dig.» Nu sutto de stilla en lång stund. Hon lutade huvudet mot hans axel, och han lutade kinden mot hennes huvud. Och hon tänkte: »Varför kysser han mig inte ännu?» Hon var visst inte missbelåten, och inte heller ansåg hon honom för tafatt, men hon hade en så stor längtan efter honom. Därför flyttade hon sakta, mycket sakta sitt huvud allt längre bakåt, så att först hennes kind låg mot hans kind och sedan hennes mun nästan invid hans. Då måste han ju kyssa henne, och han gjorde det skyggt och häftigt. Det kändes som ett oroande minne, och även som en ny oro. Men sedan kom sällhetskänslan så mycket starkare. Hon visste inte längre huru mycket av hennes själ och hennes kropp som fortfarande tillhörde henne själv, 308