hon ville bara ge sig åt honom allt mer och allt mer vara hans. Men då tyckte hon, att hon hörde ett prasslande ljud någonstans i närheten. Och ändå hade ingen kommit på gångstigen. Därför sprang hon upp och viskade: »Kom, det är inte säkert här längre.» Och så ropade hon hastigt »godnatt» åt honom och sprang raka vägen till vist-husboden, där hon hade sin kammare. Men sova kunde hon inte, för hon låg och tänkte på, att det inte skulle ha behövt dröja länge till förrän han skulle ha följt efter henne. Hjälpgumman låg och snarkade i kammaren bredvid. För hennes skull hade han lugnt kunnat våga det. Hon lyddes och lyddes bortåt dörrklinkan till, men den rörde sig inte. I stället tyckte hon det lät som om sakta smygande steg rörde sig ute på gården och oupphörligt tassade fram och tillbaka mellan boningshuset och visthusboden. »Stackars pojke!» tänkte hon. »Han törs inte. J ag får lov att göra det lättare för honom.» Därför steg hon upp och gläntade sakta på den övre dörrhalvan — bara så mycket som en handsbredd. Och gud ske lov, att inte springan råkade bli större! För när hon stack ut huvudet ett ögonblick, varsnade hon genast, att det visst inte var Jurris, som gick omkring utan ro därute i sommarnattsskymningen. Det var hans far, som mot all rätt och sed gick och vaktade på att inte de älskande fingo komma tillsammans. 309