V. Mot all rätt och sed! Ja visst. För när en fästekvinna, som är »på prov», har kommit överens med sin blivande man, då bruka de vara tillsammans i någon kammare, när tillfälle bjudes, och det är ingen människa som fäster sig vid den saken. Men här gick det till på följande sätt. När Jurris kom hem från åkern nästa förmiddag för att hämta kallt svagdricka — för alla som arbetade därute med att meja och ta upp höllo på att förgås av törst — då fann han, just som han skulle gå igen, att hans far, som gärna unnade sig lite vila num,era, stod och väntade på honom i dörren. »Kom in ett slag», sade han. Jurris ställde ifrån sig krukan i skuggan. Och vad fick han se, när han kom in i storstugan? På det stora bordet låg en vit duk utbredd. På den stod det två tända ljus, och mellan dem låg psalmboken. Gubben var barhuvad och hade tagit av sig tofflorna. Han såg allvarsam och hemlighetsfull ut. »Ta av dig mössan», sade han. Jurris såg förvånad ut, men gjorde som han var tillsagd. Och fadern fortfor: »När Marinke skulle komma hit i huset, sa’ jag till dig: folk, som ska leva tillsammans ett helt liv, får lov att lära känna varandra. Men först tog jag det löftet av dig, att du inte skulle komma henne för när innan prästen hade läst över er. Och det lovade du också.» »Jag visste inte förut, far», avbröt Jurris honom, »hur det är när ens fästmö bor så nära intill en.» 310