»Och herrarna vid domstolen vet det ännu mindre », svarade fadern, »för det är tyskar. Och tyskarna har fått ett annat slags förstånd av vår Herre än vi. Det hände för inte så länge sen vid domstolen i Tilsit, att en gammal, hederlig bonde, som i hela sitt liv aldrig hade vikit en hårsmån från det rättas väg, fick ett års tukthus — inte fängelse, min son, utan tukthus — för att hans son och dennes fästmö, som var där på prov, precis som Marinke här, hade sovit tillsammans under hans tak. Han grät och svor på, att det hade skett i all ärbarhet, för till hösten skulle ju bröllopet stå, och i skörden kunde man inte undvara två par flitiga armar. Men obarmhärtiga, som tyskarna är, tog de heder och ära av den gamle mannen och spärrade in honom tillsammans med rövare och mördare.» »Det är inte möjligt!» ropade Jurris, utom sig. »Det skulle ju vara den största orättvisa!» »Tyskarna kallar det för rättvisa», sade fadern, »och de har samma straff när det gäller dem själva. Men nu vill j ag slippa att komma på tukthus på gamla dar, för spioner finns det ju överallt. Och eftersom jag såg i går kväll hur pass långt det har gått er emellan, så vet jag inte mer än två utvägar till att rädda mig från oro och olycka. Antingen skickar jag henne tillbaka till föräldrarna så länge —» »Det går ju inte för sig, far», utbrast Jurris förskräckt, »för det skulle se ut som om vi inte ville behålla henne.» »Eller svär du mig här på Guds heliga ord, att du ska hålla dig borta från hennes kropp tills bröllopsdagen kommer. Och ingen, inte ens din mor, ska få veta om det.» 3II