Det var en svår strid för Jurris, men vad skulle han väl göra? Med handen på psalmboken mellan de tända ljusen svor han vad fadern fordrade. Och han svor också, att Gud skulle få hemsöka honom med olycka och död, om han bröt sin ed — alldeles som fadern förestavade. Och sedan tog han svagdrickat, som hade blivit ljumt under tiden, och bar ut det till åkern. Marinke, som stod och flämtade i lintyg och kjol, grep efter kruset som om det hade varit en lyckoflaska. Men honom föreföll det, som om hon drack olycka ur det. Sen vid middagsrasten, när allt skördefolket låg och vilade i den knappa skuggan av två videbuskar, flyttade han sig så långt bort från henne, att hon såg efter honom med förvåning. Men så tänkte hon, att han gjorde så för folkets skull, och då blev hon lugn igen. Men när de sen gingo hem, gick han inte en gång bredvid henne, utan gjorde sig ärende med att gå och plocka bort småstenarna, som lågo i hjulspåren. Och gång på gång undvek han henne, så att hon till slut kände sig alldeles sjuk av oro. Men de hade ju ordentligt förlovat sig med varandra. Därför tvivlade hon inte heller på hans ärliga uppsåt, och det var bara hennes stora längtan efter honom, som gjorde henne sjuk. Så kom måndagskvällen, när Enskys’ vagn för första gången var i tur igen att köra de fem böndernas mjölk till Augustenhof. Det var för länge sen uppgjort, att Marinke skulle få följa med Jurris för att äntligen tillmötesgå sin förre husbondes uttalade önskan. Hon kunde fara dit med lätt hjärta, sade hon till 312