sin blivande svärmor, för hon hade fört sina böcker på det noggrannaste, och om det var något som inte stämde, så kunde det felet bara bero på något misstag av schweizaren, som hade efterträtt henne i tjänsten. Men i själva verket var det med tungt hjärta hon gjorde sig i ordning att fara — om också inte för räkenskapernas skull. Hon klädde sig mycket omsorgsfullt, flätade brokiga band i sitt hår och tog på sig ett skärp av siden, som hon själv hade vävt in tänkespråken i. Och när hon tänkte på att hon nu skulle fara alldeles ensam med Jurris hela två timmar genom den röda skymningen, då försvann allt annat, som hon var rädd att tänka på. Men kan man tänka sig! När tiden kom att fara kring och hämta mjölken; då stod Jurris ingenstans att finna. Gårdens mjölkflaskor voro redan pålastade, och grannarna stodo säkert och väntade för länge sen, men allt ropande efter honom var förgäves. »Då får du väl lov att köra ensam, min flicka», sade svärmodern. Hon blev alldeles förskrämd och ville inte. Och hon grät många fler tårar än den lilla resan var värd. Då kom också gubben Enskys till, och han började genast att gräla, som han alltid hade lätt för. »Vad är det för ett väsen du håller?» sade han. »Du är rädd förstås, bara för du inte begriper dig på att hantera en häst.» Det sårade naturligtvis Marinke på det högsta, för jag skulle vilja se den litauer eller litauiska, som inte betraktar hästen som leksak. De lära sig alla att rida och köra om möjligt innan de ha lärt sig att gå. Därför svarade Marinke heller inte ett ord, utan bet 313