ihop läpparna, steg upp i vagnen och körde i väg från gårdsplanen. Det gjorde svärmodern ont, att hennes man hade varit så elak i mun mot Marinke, och därför följde hon efter vagnen för att om det bar sig så kunna ge henne ett tröstens ord med på vägen. Men hon kunde inte hinna upp henne längre. Det var bara på avstånd hon såg, när vagnen höll utanför Wilkats, och att gumman där trots sina giktbrutna leder raskt steg upp på hjulnavet och ivrigt klappade om Marinke. Och hon blev förargad, för hon tänkte: »Vad behöver den där gamla vargamor gnida trynet mot Marinke för? » En stund senare såg hon att Jurris kom till bys igen. Han hade varit ute på haffet för att vittja ålryssjan, sade han till sitt försvar. Och när hon gjorde honom förebråelser och ansatte honom hårdare, svarade han bara: »Fråga far.» Men far hade ingenting att säga. Och bägge männen gingo snart till sängs. Själv kunde hon däremot inte sova, innan hennes blivande sonhustru hade kommit hem igen. Hon lagade därför i ordning kvällsmat åt henne och gick sedan ut och satte sig under linden. Lampan hade hon låtit stå och brinna vid kokspisen och bara skjutit till dörren för myggornas skull. Månen gick upp, och nattvinden smekte henne. Slinka, den gamle huskatten, kom och strök sig mot henne. Hon väntade och väntade, men ingen Marinke kom. Men till slut, framemot halv tolv, hörde hon knar-314