randet av en vagn, som närmade sig mycket långsamt. Hjulen malde, axlarna rörde sig knappt runt. »Hon måtte ha somnat», tänkte hon, »och hästarna begagna sig av tillfället.» Men när hon sedan fick se Marinke sitta upprätt i vagnssätet och stirra mot månen med vidöppna ögon och sedan stiga av utan att säga så mycket som »godkväll » eller »hur står det till?», då förstod hon, att hon inte hade sovit, utan att någonting hade hänt henne. Hon smekte henne och sade: »Du är trött, min flicka, därför ska du äta en bit och lägga dig sen. J ag ska själv spänna ifrån i ditt ställe.» Och Marinke lät henne göra så utan invändning. När matmodern kom in, satt hon vid kokspisen och åt. Men det såg ut som om hon gjorde det bara för att hon var tillsagd. Nu, när ljuset från lampan föll på henne, kunde man se, att hon var blek över hela ansiktet. Endast under ögonen brunno två röda fläckar. Matmodern slog armarna om henne och sade: »Tala nu om vad som har hänt dig.» Och hon svarade, medan hon alltjämt såg ut i tomma luften: »Det stämde inte.» »Hur mycket var det som fattades då?» frågade matmodern. Hon funderade ett ögonblick och svarade sedan: »Det fattades mer än femti mark.» Då skrattade matmodern och sade: »Dem ska jag skicka honom redan i morgon bitti och lägga till femti som ränta. Då får väl Wieszpatis så han blir nöjd.» Men Marinke svarade häftigt: »Pengarna betyder ingenting. Dem efterskänkte han medsamma. Det 315