Dagarna gingo. Rågen kom torr under tak, och likaså ärterna och kornet. Det var ett år, välsignat som få. Ingen råglosta och intet sot, ingenting fruset och ingenting grott. »Vitrerna vill oss väl, sen flickan kom i huset», sade matmodern. Och gubben sade: »Bara nu inte...» Men sen teg han med vad han ämnade säga. Mellan Marinke och Jurris ville det inte bli likadant igen, som det hade varit. De voro visserligen vänliga mot varandra och pratade om vad som kunde ligga närmast till hands för ögonblicket, men ingen av dem sökte efter ett tillfälle att få vara ensam med den andre. Och båda gingo de och grämde sig, varpå sitt sätt. När Marinke trodde sig obeaktad, hängde hennes blickar fast vid hans ansikte i frågande oro, och han i sin tur gick ur vägen för henne som en tjuv och vågade aldrig röra vid henne. Om det blivande bröllopet var det inte heller tal längre. Inte mer än att svärmodern talade om utstyrseln en gång och ville ha reda på hur mycket hon fick med sig från föräldrahemmet. Jozup hälsade på varenda dag. Så fort arbetet var slut för dagen kom han dit. Och sedan sutto de bägge vännerna utanför stallet och rökte eller åto halv-mogna äpplen. En kväll, när Marinke kom hem med kreaturen från betet, dök Jozup upp bredvid henne och började prata. »Nu har du väl gett dina svärföräldrar lärftet till brudlinnet», sade han, »och lagt vinruta i det?» »Varför skulle jag det ha gjort?» frågade hon. »Jag är piga här och ingenting annat.» 3V