»Det har du sagt mig en gång förut», svarade han. »Det är på tiden, att du börjar bli vänligare mot mig nu, för nu ska jag snart ta itu med att bjuda ihop bröllopsgästerna. » »Jag har inte hört talas om något bröllop», svarade hon. Då brast han i skratt. »Men vi har det i kroppen i alla fall. Jag ligger och tänker på bruden och bröllopsnatten till långt fram på rnornarna, och ändå ska jag bara bli marskalk. Om Jurris vill jag bara inte tala. Han svettas av förskräckelse, när han tänker på att han ska förlora sin svendom, men du, min tusen-sköna, du ser mig inte ut som du vore så värst rädd för att bli upplagd i en höstack. Det är bara han, som inte törs, din ärbare fästman. Kanske han tar sig en ställföreträdare.» Vägen var smal, och därför måste hon gå och lyssna på hans oanständiga tal. Och när hon tänkte ta honom i upptuktelse för det, föll med ens den tanken henne in: »Han vet bestämt mer än som är bra för mig. Annars vågade han aldrig vara så oförskämd.» Och hon blev så rädd för honom, att hon bara sänkte på huvudet och lät honom prata vad han ville. Inte heller talade hon om någonting för Jurris, fast hon inom sig önskade, att han skulle köra bort honom från gården med piskan. Och inte långt därefter kom det dagar, som voro uppfyllda av en ny ångest. De dagarna tyngde hårdare än allt annat, som hade varit förut. Hon sprang bort från sitt arbete och gömde sig i ladan för att leta efter mjöldrygor i kärvarna, hon strövade omkring i byn för att se efter om någon säven-318