bomsbuske tittade fram över staketen, och hennes fötter voro uppbrända av kokhett vatten. Om nätterna låg hon på sina knän och bad, men om dagarna gick hon omkring med vänliga och ogrumlade ögon. Med dem förde hon dem alla bakom ljuset — alla utom svärmodern. Hon lade armen om hennes hals en vacker dag och sade: »Nu har du varit hos oss i sex veckor, mitt barn, och jag har prövat dig noga. Om jag säger dig, att jag inte kan önska min Jurris en bättre hustru än dig, så vet du vad jag tänker om dig. Men nu är det så, att karlarna ofta spelar oss fruntimmer elaka spratt, så att vi kommer i olycka utan att riktigt veta hur. Skulle det därför gå dig på så vis, så var inte ledsen bara, utan försök att gottgöra vad som än kan göras gott igen. Om man narras lite därvidlag, det spelar ingen roll, om man bara är kär i gossen, som man narras för — men det måste man vara.» Vad matmodern menade med de orden kunde Marinke inte bli riktigt klok på, men de gjorde i alla händelser god verkan. För nu hörde hon upp med att ligga på sina knän och be i sin modfälldhet. I stället började hon att fundera på hur hon skulle komma i nära beröring med Jurris igen. Men det var ingen lätt sak, för han gick aldrig ut i trädgården vidare om kvällarna, och han ville heller aldrig gå ut och spatsera med henne. Söndagen därpå, när det började bli skumt, hörde hon att han sade till gamle Enskys: »Det är bra länge sen jag var nere vid stranden nu. Jag får lov att gå ner och se efter båten och sjöboden.» Hade allting varit som förr dem emellan, så skulle 319