han ha sagt till henne nu: »Följ med!» och så skulle de bägge ha gått ut genom gårdsgrinden arm i arm. Men i stället smög han sig bort bakom logen och kröp ut genom häcken och tittade förstulet bakom sig för att se om någon hade märkt det. Då sade hon för sig själv: »Jag gör det.» Och så följde hon efter honom. Men hon lät honom få ett gott försprång för att inte hans skarpa ögon skulle känna igen henne. I så fall skulle han nog om möjligt gått en annan väg tillbaka. När hon hade gått ungefär en kvarts timme, slog hon sig ner vid dikeskanten och väntade. Mörkret föll på, och syrsorna spelade runt omkring henne. Då blygdes hon över att hon sprang efter honom med själviska biavsikter i sitt huvud. Hade hon gjort det av stark och ren kärlek som förr, då hade hon inte gjort sig något samvete av det, men nu, när nöden drev henne, föreföll hon sig själv som en bedragerska. Visserligen kände hon på samma gång, att hennes kärlek till honom blott var så mycket starkare och renare nu. Men det skulle ingen ha satt tro till. Hon vågade knappt tro det själv. En god stund gick, och nu hörde hon hans steg på avstånd. De kommo närmare. Hon var nära att springa sin väg i sista stunden, men hon darrade så, att hon inte förmådde resa sig upp. Han stannade framför henne och frågade: »Vem är det? » Och hon frågade: »Var kommer du ifrån?» Då kände han igen henne och sade: »Det är visserligen ingen som gör dig nåt ont, men inte är det 320