bruk, att flickor springer omkring ensamma kring ängarna om söndagskvällarna.» Hon svarade: »Vad ska jag göra? Någon väninna att gå ut med har jag inte, och den som borde sällskapa med mig, han bryr sig inte om mig.» Han frågade: »Menar du mig?» Och hon svarade: »Nej, jag menar Jozup.» Då satte han sig bredvid henne och sade: »Du gör rätt i att förebrå mig, Marinke. Jag vet, att jag inte har handlat rätt emot dig, men vad skall jag göra? Far ville ha det så, och han har tagit en dyr ed av mig.» Hon ryckte på axlarna och sade: »Vad betyder en ed? J ag skulle svära fem tusen för din skull och skratta åt om de händelsevis vore falska.» Han svarade: »Detta var ingen vanlig ed; en sådan som man svär inför domstolen. Den gällde min död och din död, och det brann två ljus till höger och vänster om psalmboken.» Hon sade: »Din far kunde ta sig något bättre för än att förskrämma ett fästefolk.» Och sedan frågade hon honom om det var därför han hade gömt sig för henne den där gången de skulle fara till Augustenhof. Han svarade »ja», och hon lade huvudet i hans knä och snyftade högt. Hon tänkte inte längre på varför hon hade gått och mött honom, hon ville bara gråta ut. Det var svårt för Jurris att få henne upprätt igen, och sedan kysste han bort tårarna från hennes kinder och grät tillsammans med henne. Hon ville skjuta honom ifrån sig, för hon tänkte: »Jag är ju ingenting värd längre.» Men hon var så Resan till Tilsit n. 321