lycklig över att vara hos honom igen, att hon inte hade mod till det. När de gingo hem, hade de slagit armarna om varandras liv, och Jurris sade: »Nu är jag inte rädd för dig längre, för jag vet att det inte kan ske något orätt.» Det gick som en kniv genom hennes bröst, för det måste ju ske något orätt. I dag eller snart. Om det så gällde liv eller död — det måste ändå ske. Hon började på nytt att göra narr av hans ed. Men denna gången gjorde hon det med slug beräkning. Och hon kysste honom om och om igen och märkte till sin glädje att han vacklade och att hans lugn inte var mycket värt. När de kommo hem till gården igen, var allting redan mörkt och tyst. Han ville inte skiljas från henne, och hon började redan att tro att han skulle be henne att få följa med till hennes tysta kammare. Men då slet han sig med ens lös och flydde in i boningshuset som om han hade haft den lede i hälarna. Hon sjönk på knä vid sin säng, som hon hade gjort så många nätter förut. Och hon bad och stred med sig själv, och allt emellanåt lyddes hon efter om inte dörrklinkan skulle röra sig. Hjälpgumman sov tungt, men om hon också skulle höra henne, vad brydde hon sig om det längre! Och sedan steg hon upp. Och då han allt fortfarande inte kom, gick hon den tunga vägen till hans kammare. 322