själv hade han band på axlarna och i hatten. Och mor Enskys räckte honom en lång lista, där han satt i sadeln, med namnen på alla de gäster, som skulle bjudas till bröllopet. Och Marinke skickades att hämta en färdebägare till honom. När hon lyfte upp glaset till honom, högg han tag i det så häftigt med bägge händerna att hon inte kunde få sina händer lösa. Och så höll han fast henne och sade: »Om jag nu rider i väg, så måste du följa med och slipper inte loss förrän vid världens ända.» Och hon sade förskräckt: »Då vore du en dålig bröllopsbjudare.» Han drack och galopperade skrattande sin väg, men hon kände sina händer brännheta ända till långt fram på kvällen. Det var just vid den tiden, då havren skulle köras in och den första höstplöjningen börja, men bägge sakerna måste uppskjutas därför att det var så mycket att göra i huset. Och folket i byn började undra och prata. »Det är ju inte lång tid ännu som Marinke har varit här. De har kanske haft sitt ihop redan förut.» Det var en lycka, att ingen talade om för gubben, att han hade åstadkommit raka motsatsen till vad han hade åsyftat. Då hade han väl fått slag av förargelse. Men Jurris fick reda på det. Jozup var inte sen att tala om det för honom. Och fast det ju inte betydde någonting i grund och botten, så grämde han sig över det mer och mer och tänkte inom sig: »Skulle olyckan redan börja på det viset?» 324