Och Jozup försummade inte att styrka honom i hans uppfattning och gjuta mer olja på elden. Marinke däremot tröstade honom och sade: »För två människor, som älskar varandra, finns det ingen olycka och ingen synd. Gud själv står på deras sida och tar ifrån dem både edsbrott och vad värre är.» Hon hade återfått hela sitt mod igen, och när hon stal sig till att hålla honom i sina armar glömde hon allt annat, även att hon hade varit i så stor ångest. Under tiden arbetade hon för tre, och krus och ämbar och kärvar och vad hon fick tag i flög som leksaker genom hennes tacksamma händer. Men Jurris gick mest och slog dank. Det hjälpte inte hur mycket hon än talade med honom. Hans arbete blev bara halvgjort, och hade man inte lyckligtvis fått tag i en daglönare, så vete gud om inte havren hade fått ruttna ute på åkrarna. I stället höll han till så mycket mer ute på haffet. Fast det var den tiden på året, när ingen som har jordbruk kan ha en tanke på att fiska, gjorde han sig ärende dit bittida och sent. De första höstregnen började komma, och ofta var han alldeles genomvåt, när han kom hem från stranden. Men i fiskkorgen hade han ingenting. Han brydde sig inte om något annat än att vara därute. Marinke kysste bägge hans händer och sade: »Jurris, Jurris, det är ju ingen som vill dig något ont.» Men inte heller det tjänade mycket till. En morgon blåste en stark »alaukis», sydvästan, som inte är älskad av fiskarna, i synnerhet när den för regn med sig. När Marinke tittade ut, tänkte hon: »Nå, i dag 325