måtte han väl inte ha gett sig ut.» Men den som inte stod att finna vid frukostdags, varken på gården eller ute på åkern, det var Jurris. Förmiddagstimmarna gingo, och hon tänkte: »Var i herrans namn håller Jurris hus?» Och när man hade satt sig att äta middag utan att Jurris hade kommit och även modern började bli orolig, då stod hon inte ut längre, utan rusade upp från bordet och ut och sprang neråt stranden till. Redan när hon sprang tvärs över ängarna märkte hon, att det inte var blåst längre utan full storm. Och regnet piskade hårt som en hagelskur. Dörren till sjöboden stod öppen och smällde fram och tillbaka i stormen, och den lilla roddbåten var borta. Det var inte lätt att urskilja någonting ute på haf-fet, ty regnmolnen gingo så lågt att de ströko fram tätt över vattnet, men mot stranden slogo vågorna så högt som om de ville sluka var och en som kom dem för nära, och vassen skrek som om den hade fått en människas röst. De andra båtarna lågo uppdragna så högt, att vågorna inte kunde nå dem, och Marinke tänkte för sig själv: »Nu måste jag ro ut och möta honom.» Men när hon hade lyckats släpa ner en båt till vattnet, då slogo vågorna den genast åt sidan så att den så när fick kölen i vädret. Då insåg hon, att det var rena vanvettet att försöka ge sig ut, och att hon endast skulle fara en säker död till mötes. Hon kastade sig ner på sina knän i den våta sanden, så som hon hade brukat ligga vid sin bädd för inte så 326