länge sedan, och tänkte att tvinga sig till hans räddning med bön. Men ingen båt kom framglidande under regnmolnen, och ingen människoröst skrek i stormen: »Här är jag.» Jo, en människoröst hördes verkligen. Den ekade helt plötsligt i hennes öron och sade: »Vad tar du dig för?» Och den rösten tillhörde Jozup. Då glömde hon allt groll, som hon hade hyst emot honom, och lyfte sina hopknäppta händer mot honom och bad att han skulle ro ut med henne. För henne ensam var det för svårt. Men tillsammans skulle de nog lyckas finna honom. Jozup frågade: »Hur länge har han varit borta?» Och hon svarade: »Sedan i morse.» Då skrattade han bara och sade: »Då har han för länge sen tagit sig i land och sitter vinddriven nånstans.» Men hon trodde honom inte. Och han fortfor: »Tror du väl, att en människa kan driva omkring därute åtta timmar i ett sådant väder? Filer först välja ut en landningsplats åt sig? Nu är vem som helst lika glad åt var stormen driver honom i land. Men du får lov att komma i lä, för du darrar ju i hela kroppen.» Och han drog henne med sig in i sjöboden och slog till dörren bakom sig, så att de voro i halvmörker under vad som följde. Där hängde näten runt väggarna, och i en vrå låg Jurris’ överrock utbredd över ett lager med hö. Det var väl där han brukade hålla sig gömd, när alla letade efter honom. 327