Och hon smekte rocken med sina valna fingrar och kysste slagen och sade: »Kom tillbaka igen! Kom tillbaka igen!» Men gråta kunde hon inte längre. Hon hade redan gråtit slut på alla sina tårar. Jozup stod bredvid henne och bet sig i läppen. Och så sade han: »Varför skulle han egentligen komma tillbaka? Det finns många nog ändå, som bara väntar på dig.» Då vände hon sig om och spottade åt honom. »Varför spottar du åt mig», sade han, »när jag i alla fall ska bli din man en gång?» Och hon sade: »Släpp ut mig! Jag har vetat länge vad du är för en.» Men han pressade ner henne på rocken igen och talade så till henne, medan han höll hennes händer fast som i ett skruvstäd: »Du ber ideligen att han ska komma tillbaka, men om jag nu som hans vän skulle förena min bön med din, så skulle den låta: måtte han inte komma tillbaka. Och han ska inte heller komma tillbaka. Åtminstone inte som levande. Och därför är du min tillhörighet redan, och det ska jag genast bevisa för dig.» Hon brottades med honom och skrek: »Rör mig inte, för jag är med barn efter honom!» Men han skrattade åt henne. »Jaså, du är med barn efter honom? Och ändå har han så ofta beklagat sig för mig över eden, som hans far hade avtvingat honom. Det skulle fan bry sig om en ed! Men jag är inte rädd för någonting, och jag vill dö tusen gånger, om jag bara får dig.» 328