Och hon brottades med honom igen och skrek: »Jag är med barn efter honom!» Och mitt i brottningen sade han: »Om det skulle vara sant att du är med barn, då är det inte efter honom. Gud vet vems barn det är då.» Då föllo hennes armar med ens åt sidorna, och hon själv föll baklänges och visste inte till sig längre. När hon kom till klart medvetande igen och satte sig upp, då stod dörren öppen, och hon var ensam i sjöboden. Jurris rock låg fortfarande under henne. Och hon smekte den igen och kysste fållen, men under tiden tänkte hon: »Det är alldels rätt åt mig vad som skett. » Och nu bad hon inte heller längre att han skulle komma tillbaka. Hade hon kunnat få fram en bön, så skulle den ha låtit likadant som Jozups: »Måtte han inte komma tillbaka.» Så modlös och så full av blygsel var hon i sitt hjärtai VIII. Våren därpå födde Marinke en gosse. Han skulle en gång få ärva Enskys’ gård, ty där fanns ingen annan arvinge utom avlägsna släktingar. Marinke hade stannat i Enskys’ hus vintern över och fick bära sorg efter den drunknade, alldeles som om prästen hade vigt honom vid henne. Och det fanns ingen i trakten, som tog anstöt av det, för det hade ju redan varit ordnat med bröllop. — Det var bara den skillnaden, att det blev en begravning i stället. Och mor Enskys, som varit så nära att bli hennes 329