svärmor, ärade henne som om hon varit hennes sons lagvigda hustru. Ja, till och med gubben var alltid vänlig mot henne, men det var för sonsonens skull, som han väntade av henne. För myndigheterna var han inte rädd längre, ty även efter sonens död kände han sig tillräckligt tryggad genom den ed, som han hade tagit av honom. Under hela vintern hade Jozup aldrig varit synlig där i huset oftare än när han kom för att hämta mjölken, och då hade Marinke väl aktat sig för att möta honom. Men en gång kunde hon inte undvika det. Hon hade just varit och mjölkat, och då stod han bredbent i ladugårdsdörren. Bakom henne kom den nya pigan med mjölkämbaren. För hennes skull måste hon låtsa som om ingenting hade hänt. Han räckte henne handen och sade: »Jag håller mig ur vägen för dig, men när tiden är inne vet du ju var du hör hemma.» Hon gick förbi honom utan någon motsägelse, för hon tvivlade inte på att hon var i hans våld. Hon hade vant sig så vid den tanken, att hon redan betraktade gumman Wilkat, som kom och hälsade på ibland, som sin blivande svärmor. Men vänlig var mor Wilkat rakt inte längre. När hon kom linkande över gården och stötte med sin käpp, då kände Marinke ett styng i sitt hjärta, och hon tänkte inom sig: »När jag väl är därborta i varglyan en gång, då kommer jag att gå med linnet genomvått av tårar uppe kring halsen.» För så heter det i den gamla visan. Många gånger funderade hon väl på att vända 330