tillbaka till sitt föräldrahem, när barnet var fött, men det rådde inget tvivel om hur hon skulle bli mottagen där, när hon kom och bad om tak över huvudet med ett barn på armen. För övrigt skulle inte det heller ha tjänat någonting till. Jozup skulle ha kommit och hämtat henne därifrån också. Därför böjde hon sig i ödmjukhet inför sitt blivande öde, och det var bara den gamlas elaka ögon som skrämde henne. En dag sade matmodern till henne: »Vad vill gamla vargamor dig jämt? Du har ju ingenting med henne att göra.» Men vad Jozup ville henne, det hade mor Enskys ingen aning om. Och en dag längre fram — den lille J urris var ungefär en vecka gammal då — kom han söndagsklädd på ovanlig tid och satte sig bredvid vaggan, som för tillfället stod utan tillsyn utanför dörren. Matmodern, som kom ut, blev mycket förskrämd i hast, för hon hade inte genast känt igen mannen, som lutade sig djupt ner över det sovande barnet. Han rätade på sig och sade: »Den döde var min vän, och jag har inte sett hans pojke förrän nu.» Och mor Enskys sade: »Titta på honom ordentligt nu då.» Men det gjorde han inte, utan frågade genast: »Har ni tänkt på att skaffa honom en far ännu?» »Hans far ligger i graven», sade mor Enskys, »och någon annan behöver han inte.» »I det fallet har väl hans mor ett ord med i laget också», svarade han, »eller tror ni att ni får behålla henne som piga hos er så länge hon lever?» 331