»Barnet i vaggan», sade hon, »ska en gång bli husbonde här på gården, och den du syftar på, henne räknar jag som min dotter. För resten tror jag inte, att någonting utav allt detta angår dig.» »Det angår mig bara så till vida», svarade han, »som Marinke snart ska bli min hustru.» Mor Enskys kom med ens underfund med hur ringa makt hon hade över henne, som en gång hade varit hennes sons trolovade. Men det ville hon inte låta honom märka, och därför sade hon: »Ditt frieri är mig så välkommet, så att jag hade lust att ropa på min man och be honom köra bort dig från gården. » »Jag har visst inte friat», svarade han, »för det är inte här som hennes far bor.» Då kände hon sig överbevisad och satte sig mitt emot honom och grät. Och han väntade tyst, tills Marinke kom hem från åkern. Matmodern gick emot henne och sade: »Skicka i väg honom, så att han aldrig kommer tillbaka.» Hon tilltrodde sig inte att se på honom och hälsade knappt på honom. Hon tog genast barnet ur vaggan för att ge det di. »Det är ju ett vackert barn du har», sade han, »och hädanefter vill jag vara far för det.» Hon sänkte huvudet och svarade lågmält: »Kan du inte vänta åtminstone tills sorgeåret har gått?» Då vred mor Enskys sina händer och utbrast: »Men du uppmuntrar honom ju!» Hon svarade henne inte, utan häktade upp livstycket och gav den lille bröstet. 332