»Sköt om honom väl åt mig!» sade han skrattande och gick mot grinden. Nu blev det dystra dar i huset. Mor Enskys grät, gubben grälade, och bägge bådo henne, att hon inte skulle gå ifrån dem. »Här har du det som en prinsessa, men där borta i varglyan kommer vargarna att äta upp dig med hull och hår.» Och på den melodien gick det ideligen. »Eller tror du, att de nånsin kommer att förlåta dig, att barnet är Jurris’ barn? Nu är det ju tydligt, varför gumman Wilkat alltid stirrar ilsket på dig, som om du släpade kring med dig ett helt följe med oäktingar.» Så lät en annan melodi. Marinke sade alltid bara: »Dugna er tills sorgeåret är över.» Men gubben Enskys låg inte på latsidan. Han for till kronjuristen två gånger i veckan, för han ville inte tvingas att släppa sonsonen ifrån sig. När årsdagen av Jurris’ död hade gått och medan hans grav ännu var full av friska blommor kom Jozup till gården på nytt. Den gången hade han förstått att ordna det så, att han fick tala ensam med Marinke. Hon kom med en tvättkorg från blekplatsen och sprang rakt i armarna på honom. »Jag har gjort som du har önskat», sade han, »och haft tålamod året ut. Men nu är det slut, och nu frågar jag dig därför: när tänker du ge mig ditt ja-ord?» Hon såg sig omkring liksom för att få ett skäl att slippa svara, men det fanns ingen människa i närheten. 333