hade sprutat eld, och det var som om det hade kommit en vändpunkt och jagat ut henne på obeträdda vägar. Hennes själ vred sig som en mask inför honom, men hon kunde inte komma undan hans inflytande. »Föräldrarna kommer aldrig att tillåta det», sade hon för att ändå säga något. »Vilka föräldrar? Dina eller Jurris’?» »Mina är glada för att de är av med mig», svarade hon, »men de här släpper mig inte ifrån sig längre.» »När höken kommer, flyger själva kråkan upp från sitt bo, och två sådana små lövsångare skulle jag bry mig om!» »De har bestämt barnet till sin arvinge. En sådan lycka kommer inte två gånger.» »Jag har också en gård att lämna i arv, om jag så vill.» »Därvidlag går det inte efter din vilja, det vet du mycket väl. För egna barn går först.» Jozup hade lätt för att fatta. Han insåg genast, att om han inte hotade, så kom han ingen vart med henne. »Gott», sade han, »då får jag väl lov att tala om för mor vad som hände oss emellan den där ovädersdagen, när Jurris’ båt gick över ända. Vad som sen ska ske, det kommer hon att dra försorg om.» Marinke såg ingenting annat framför sig än skam och vanrykte. Och även Jurris’ minne skulle smutsas ner till evärdlig tid. Därför blev hon stark i sin svaghet och sade: »En ed betyder ingenting för dig» —• hon tänkte inte på att den en gång hade haft litet att betyda även för henne — »och därför svär jag heller ingenting. Men det jag nu säger, det är lika sant som 335