skulle utöva en fars rättigheter liksom varje annätl styvfar. Så blev det bestämt, och ingen gjorde några invändningar längre. IX. Bröllopet stod strax efter det skörden var slut och tacksägelsehögtiden hållen. Marinkes husbondefolk hade gett henne en utstyrsel som var ännu rikligare än om hon hade varit lagvigd hustru till deras son. Om någon hade varit hågad att kasta en sten på hennes sedliga vandel, så föll den ur handen på honom nu. Det var bara gamla vargamor som knotade och små-skrattade hånfullt för sig själv. Tidigt på bröllopsdagens morgon — långt innan solen hade gått upp — hade Marinke gått till kyrkogården för att säga farväl till Jurris’ grav. Hon förstod väl, att det inte skulle ses med blida ögon, om hon gick dit hädanefter. Hon bad och styrkte sig för det tunga liv som låg framför henne. Hon bad honom också ännu en gång om förlåtelse för allt det onda, som hon i hemlighet hade gjort honom och som till sist hade fört honom i graven. Hon visste att hennes kommande liv väl inte skulle bli annat än en lång botgöring, och den motsåg hon med glädje. Tidigt på förmiddagen kom skjutsen med hennes föräldrar. Och hennes bägge vuxna bröder, som också infunno sig, kommo ridande. Fastän alla fyra ofta omfamnade och kysste henne, tyckte hon ändå att de bara voro avlägsna släktingar. Hon hade ju också knappt sett dem på åratal. 337 Resan till Tilsit. 22