Styvmodern, som en gång hade jagat bort henne från hemmet genom sin ovilja, skämdes en smula för att inte bröllopet hade anordnats hos brudens föräldrar, och hon berättade för alla, som hon blev bekant med, att detta bara berodde på det långa avståndet samt dessutom på att den avlidne fästmannens föräldrar absolut hade fordrat, att bröllopet skulle firas på ort och ställe. Och hon drog fram ännu tre eller fyra liknande skäl. Hemgiften hade Marinkes far tagit med sig och höll troget börsen med de många guldmynten i handen. Han kastade en blick bort mot styvmodern så ofta det fanns tillfälle, och det var lätt att se, att han inte ägde någon annan vilja än den hon hade satt i honom. Så snart hon hade fått klart för sig, att Marinke ärades som en dotter där i huset och att det inte var någon fara för att hon en gång skulle komma och klappa på hos henne för att få hjälp, gick hon genast fram till henne, omfamnade henne och sade så högt att mor Enskys kunde höra det: »Du glömmer väl inte, min dotter, att du alltid har en tillflykt i ditt föräldrahem och att du inte behöver anlita främlingars beskydd.» Men mor Enskys gav svar på tal och sade: »Du glöm-mel väl inte heller, min dotter, vilka som är de egentliga främlingarna för dig.» Och styvmodern teg, fastän det svaret förödmjukade henne, för hon hade fått säga vad hon ville. Barnet var det ingen av familjen som bad att få se, och det visades inte heller för dem. Eörsta gången Marinke såg Jozup den dagen var i kyrkan. Det var nämligen fortfarande bruk då för tiden på många platser, att brud och brudgum reste 338