till kyrkan var för sig, var ocli en med sitt följe, och inte möttes förrän psalmsången var slut och prästen stod framför altaret och väntade på att få ge dem sin välsignelse. Brudens gäster sutto till vänster om gången, och gästerna på högra sidan, som hörde till brudgummens följe, kastade fientliga blickar över dit. Dem hade brudgummens mor redan samt och synnerligen fått fientligt stämda, därför att Marinke inte bar någon krans av vinruta utan redan hade anlagt de gifta kvinnornas mörka huvudbonad, som dolde hennes ljusa hår. Det kom sig därav, att hon inte var jungfru längre, och det hade gamla vargamor inte försummat att viska till gästerna. Och fastän alla visste det förut och inte hade funnit något ont i det, lyckades hon på det sättet i alla fall väcka deras ringaktning till liv. Jozup varken såg eller hörde någonting av allt detta. Han stirrade hela tiden över till Marinke med en vild glädje lysande ur sina ögon, som om han hade velat ropa till henne: »Har jag dig nu äntligen?» Och hon böjde undergivet på huvudet som om hon hade velat svara honom: »Ja, nu har du mig helt och hållet.» Och när sedan prästen bad henne ge sitt ja-ord, uttalade hon det så klart och tydligt, som om det hade varit Jurris i stället för Jozup som stod vid hennes sida. Men mor Enskys snyftade högt. Även hon tänkte på honom, som låg i jorden. Den gamla seden där i orten fordrar, att brud och brudgum skiljas åt och bege sig var och en till sitt från värdshuset, där bröllopsskålen drickes, och inte 339