flytta tillsammäns för livet förrän på den andra dagen av bröllopsfesten. Men den seden var nästan bortlagd nu, och i stället följdes man åt till brudens hem, som det mer och mer hade blivit brukligt. Jozup åkte bredvid sin unga hustru. Han talade inte till henne och såg inte på henne, men så ofta hennes axel kom att snudda vid hans under åkningen darrade han som en sjukling, så att hon blev orolig och rädd. Och ännu ängsligare blev hon, när hon kom att vända sig och se i vagnen bakom dem, där gamla vargamor satt med sammanpressade läppar och med ögon som stucko tvärs igenom henne. »Han kommer att äta upp mig med sin kärlek», tänkte hon, »och gumman med sitt hat.» I bröllopsgården var allting ordnat på bästa sätt. Dörrposterna voro prydda med girlander, och äreportar resta vid gårdsgrinden och farstudörren. Borden kunde knappt rymma alla de goda rätterna. Där fanns oxstek med ris och köttbullar med plommon, och där fanns svinstek och kryddade nejonögon i ättika. Där fanns mycket annat också, för att nu inte tala om den söta bröllopstårtan. Inte heller fattades dryckesvaror: mörköl och starköl och körsbärsbrännvin och sädesbrännvin — allt i rikliga mängder. Uppe vid brudsätet, där de förnämsta gästerna sutto på båda sidor om brudparet, stod till och med det dyrbara portvinet i höghalsade flaskor. Det var enkom efterskickat från Memel. Men trots alla dessa härligheter ville stämningen inte bli angenäm eller ens uppsluppen. Brudgummens släktingar höllo sig på avstånd från bruden, fientliga blickar växlades, och de som voro vänligt sinnade åt 340