båda hållen märkte med förstämning, att ont tal skulle följa sedan de elaka viskningarna först hade gjort sin tjänst. Till yttermera visso fortsatte mor Wilkat med sina giftiga anmärkningar. Hennes son hade förtjänat bättre än att behöva uppfostra oäktingar, och ingen kunde väl tycka att det var någon ära att vara gäst vid ett bröllop, där brudens föräldrar sutto och vräkte sig som gäster i stället för att vara värdfolk. Värden och värdinnan försökte förgäves att avvärja den hotande stormen. Den goda matmodern släpade på tallrikar och glas som om hon hade varit den ringaste bland sina egna pigor, och hur girigt gubben än i vanliga fall vaktade skatterna i sina kistor, så öppnade han locken på vid gavel i dag och delade ut handskar och handdukar i mängd, ja till och med sidenvävda Jostband. De hade väl legat sina hundra år i de mörka gömmena. Men ingenting ville hjälpa. Magila, vredens gudi-inna, satt redan i rökfånget, och om hon kom nerfarande med ris och piska, ve då! Den stackars Marinke vågade snart varken tala eller skratta, och Jozup satt där med händerna knutna och med ögon som sköto blixtar till höger och vänster som om han genast hade tänkt flyga på än den ene och än den andre. Gamla vargamors viskningar malde i ett sträck. Och redan skar då och då ett försmädligt ord som ett knivhugg genom tystnaden, som så småningom hade inträtt. Om pastorn hade varit närvarande, så hade väl allting artat sig annorlunda. Han hade ju också blivit 341