inbjuden som sig borde, men han hade genast avböjt, och var och en kunde ju tänka sig varför. Den ende tysken bland gästerna var skolläraren, men han var helt ung ännu och hade inte anseende nog för att kunna göra andarna sig underdåniga. Och på så vis kunde olyckan fortgå. En av grannarna, annars en godmodig karl, som hade kommit dit i den oskyldiga avsikten att ha roligt, lyfte plötsligt sitt glas och ropade till brudens far: »Skål du — för det billiga bröllopet!» Det blev naturligtvis signalen till skadeglada skrattsalvor. Gamle Tomoszus sprang upp och tänkte slunga sitt glas i huvudet på vedersakaren, men andra lade sig emellan och höggo tag i hans arm. Det blev ett väldigt oväsen — olyckan tycktes vara lös. Då hände något, som ingen hade anat eller ens trott vara möjligt. Om vår Herre själv hade stigit ner från himlen för att stifta fred, så skulle ingen ha blivit mer förvånad än nu. Det var ju också ett slags högre väsen, en »Wieszpa-tis», som gjorde sig det besväret. Vem kände inte igen de två vita preussiska vagnshästarna från Trakehnen, som plötsligen kommo fram-flygande? Vem kände inte igen Mikas på kuskbocken med mårdskinnsmössan och den röda sammetskokar-den? Vem kände inte igen blankläderssuffletten med silverbeslagen? Och vem kände inte mannen, fem fot och tio tum lång, med blixtrande ögon under buskiga ögonbryn och med det mörka skägget kammat åt sidorna, när han tungt och myndigt steg ner ur de blåa sammets-dynorna och sedan vände sig om för att hjälpa ut en 342