dam med sidenslöja och sidenkappa ur vagnens inre? Ja, om han kom till bröllopet! Han och hans fru, som alla dyrkade, liksom man en gång i tiden dyrkade Milda, gudinnan som inte bara var vacker, utan också god och vänlig mot de ödmjuka! När det kunde inträffa, då var det inte tal om osämja och högmod längre. Då var det inte tal längre om en skämd brud med frudok i stället för vinrutekrans och silverkrona. Då var det bara frid och lycka och ett gott anseende. Alla som sutto till bords ute på gården och i farstun reste sig tysta från sina platser, och så gingo de bägge med sökande blickar in i storstugan, där hans huvud skulle ha stött hål i taket, om han hade velat räta upp sig i sin fulla längd. De gingo rakt fram till brudsätet och räckte vänligt handen åt Marinke, som stod där blodröd och tyst med blicken riktad mot golvet. Även J ozup hälsade de på och lyckönskade honom till att ha förvärvat sig en sådan hustru, vars värde de väl kände till. Sedan hälsade de på värdfolket som på gamla vänner, och hon, den fina damen, växlade en allvarlig blick med värdinnan, en blick som bara de båda för-stodo, och med Marinke, som nu som först vågade se upp igen. Hennes styvmor, som var en ståtlig kvinna och ännu såg bra ut, trängde sig fram för att också få en hälsning, men herrskapet gav inte akt på henne mer än om hon hade varit luft. Inte heller kände de igen gamla mor Wilkat. De kanske rent av inte visste om, att brudgummens mor också var där. 343