Sedan satte de sig mitt emot brudparet, och han, Wieszpatis, tog fram ett etui, som han bar under armen och räckte det till dem. Det var sidenfodrat inuti, och på det ljusblå sidenet låg det knivar och gafflar och skedar av silver, som hade kostat hundra taler eller mer. Det var då säkert. Ännu aldrig hade man sett, att någon hade fått en sådan bröllopsgåva. Och nådig herrn sade: »Härav ska ni alla förstå, hur troget Marinke tjänade mig en gång i tiden, och hur högt jag och min hustru värdera hennes tjänst än i dag.» Men hon, nådig frun, sade på tyska, för litauiska kunde hon inte: »Det måste vara en särskild lycka för er, herr Wilkat, att ni får bli i fars ställe för sonen till er avlidne vän.» Marinke hoppade förskräckt till, för hittills hade ännu ingen på hela dagen talat om barnet. Och nådig frun frågade: »Kan man få se det, Marinke? » Då sprang mor Enskys raskt in i kammaren, där man hade ställt undan vaggan, och kom in med barnet, som låg på en rödbrokig kudde. Och nådig frun tog det på armen och vyssjade det och sade: »En vacker gosse. Han liknar sin far, såvitt jag kan påminna mig honom. Tycker du inte det också, John?» Wieszpatis tänkte just säga detsamma, då han märkte, att Marinke såg på honom med en så bedjande och ängslig blick, att han studsade. Han såg därför bara rakt framför sig och nickade eftertänksamt. När sedan han och hans fru hade tömt ett glas vin för 344