brudparets välgång togo de ett vänligt farväl och reste igen. Men barnet och bordsilveretuiet vandrade länge omkring bland gästerna från det ena knät till det andra och blevo begapade och beundrade i tur och ordning. Och bara gamla mor Wilkat, som sprang omkring ute på gården och muttrade och hånskrattade för sig själv, ville inte veta av någondera. X. Den lantgård, som folk kallade »varglyan», låg en smula avsides från byn. Det var obestritt den ståtligaste gården bland alla de fem, som voro högst ansedda. Men man såg inte mycket av den, för den var på tre sidor omgiven av en alskog, som var så tät, att man på sin höjd kunde se ljuset från fönstren skimra igenom om natten. Vad som försiggick där innanför var dolt för alla grannarna. Och endast den som närmade sig från landsidan varsnade de röda tegeltaken, som till tecken på välstånd täckte även ladugården och logen. Den som kom in genom spjälgrinden överraskades först av att se alla de vackra lantbruksredskap, som stodo uppradade på gården. Att vara husmor här måste väcka en berättigad stolthet hos var och en som höll på arbete och ordning. Marinke fann sig snart till rätta i sitt nya liv. Hade hon varit arbetsam och duglig ända sedan hon var barn, så hur skulle hon inte vara det nu, när hon stod med fotterna på egen mark? 345