Till och med svärmodern märkte det till sin stora förargelse, där hon satt i fönstret till undantagsstugan, färdig till klander och gräl, och följde den unga husmoderns göranden med ögonen. Men hon aktade sig väl för att förgå sig mot henne eller hetsa upp sonen mot henne. Bägge de sakerna sparade hon till lämpligare tid. Hon nöjde sig med att aldrig äta tillsammans med dem och att aldrig hälsa, när hon kom eller gick. Marinke brydde sig inte mycket om hennes fientliga sätt. Hon hade ju väntat sig något ännu värre. Hur Jozup skulle ställa sig, om det kom till öppen osämja mellan henne och gumman, det visste hon inte. Om han också hyste en lidelsefull kärlek till henne, så skulle han väl aldrig ge sin mor orätt. Han måste ju vara henne evigt tacksam för att hon hade låtit honom gå före de äldre bröderna i fråga om arvsrätten till gården. Den äldste var poliskonstapel i Berlin, och den andre var mycket nära sin fullmakt. Ingen av dem skrev hem längre. Med Jozup var det någonting säreget. Han kunde ofta sitta och se på henne en halv eller en hel timme i sträck eller ännu längre och liksom äta henne med sina små svarta ögon. Och då tänkte hon med en inre rysning: »Det är för mycket, det kan inte få tillgå, det strider mot Guds makt och vilja.» Och när han låg vid hennes sida och darrade av allt för stor åtrå och inte vågade komma när henne, då tänkte hon återigen: »Det är straffet för att han förbröt sig mot Jurris.» Tills han med ens störtade sig över henne som ett vilt djur, så att hon i stället måste darra för hans allt för stora kärlek. Och då tänkte 346