hon inånga gånger: »Kanske han inte bara kallas för en varulv utan också verkligen är det.» Men så skakade hon av sig sin rädsla och tröstade sig med den tanken: »Det kommer sig bara av att han längtade efter mig så länge utan det minsta hopp. Han kan fortfarande inte fatta det riktigt.» Och då tyckte hon ofta, att hon skulle kunna älska honom tillbaka med tiden. Men hennes hjärta var alltjämt ute på kyrkogården, där Jurris låg. Och hade hon vågat att gå till hans grav en eller annan gång, så skulle mycket ha varit lättare för henne. Även på barnet överflyttade Jozup sin vilda kärlek. Huruvida det var hans eget eller ej, det hade de aldrig talat om vidare sinsemellan, och det var på goda skäl som Marinke lät honom bli i sin tro. Hon visste, att motsatsen skulle kunna medföra mycket obehag för henne. Han kallade inte heller gossen för Jurris, som han var döpt till, utan »wilkiutis» eller »wilkytis», vilket inte alls är något kristligt dopnamn utan betyder »vargungen». Och han blev allvarsamt ond, om inte tjänstfolket gjorde som han. Det var ingen mer än Marinke, som ännu fick kalla honom med hans riktiga namn, men till slut kunde inte heller hon komma ut med det utan kallade honom bara »lillen » eller »älsklingen ». Gossen växte fort och kunde både gå och tala innan äktenskapet hade räckt året ut. Och Jozup lekte med honom som vargen leker med sina ungar i solskenet utanför lyan. Han låg raklång på marken och lät honom klättra över sig och lyfte upp honom högt i luften. Och sen fick han själv se till hur han skulle komma ner på marken igen från Jozups flata händer. Men i skymningen hände det ofta att ett gammalt 347