par smög omkring i alskogen och stirrade sig halvblinda efter sin blivande arvinge. Och de stirrade inte mindre efter Marinke för att se om hennes kropp ännu inte visade några tecken till välsignat tillstånd, så att sonsonen i kraft av överenskommelsen fick komma tillbaka till dem. De voro förbjudna att besöka gården, fastän gubben Enskys var förmyndare för gossen, och Marinke fick inte heller gå och hälsa på dem. Många gånger längtade hon efter att få lägga sitt huvud i sin gamla matmors knä och bli smekt av hennes kärleksfulla händer, men för den kära husfridens skull försakade hon också detta. För att åtminstone få se någon skymt av Marinke och barnet hade de bägge gamla tagit på sin lott att själva köra mjölkkärran, som ju alltid for omkring till bönderna för att samla upp mjölkflaskorna, så snart det var deras vecka. Men Jozup lät alltid bära ut mjölkflaskorna i förväg till dikeskanten vid stora vägen, och där fingo de stå utan tillsyn tills vagnen kom och hämtade dem. Och när de gamla i alla fall ställde sig oförstående och körde fram till gården under en eller annan förevändning, då gjorde han processen kort och upphörde med att ta del i mjölkleveranserna. Han gjorde det så mycket hellre, som han inte gärna själv for till Augustenhof vidare. Anledningen nämnde han ingenting om, och han hade kanske heller ingen särskild orsak. Men Wieszpatis kallade han alltid bara för »tysken», och det vackra bordssilveretuiet såg han aldrig åt. Det låg på botten i skåpet med minst tio lager med kläder över. Nu hade den gode Jurris varit död i två år redan, och det var just årsdagen av hans död, 348