Om nu Jozup kom i håg denna eller inte — i alla fall, just vid samma timme som allting hänt den gången, förklarade han plötsligt att han skulle ge sig ut på haffet med släpnätet och fånga ett mål fisk. Det var mycket sällan han gjorde det, för han var alldeles för stolt för att vilja spela fiskare. Och när han kysste Marinke till avsked, tyckte hon att det lyste triumf ur hans ögon. Och hon tänkte: »Nu far han ut för att tacka Gud och glädja sig åt sin missgärning.» Och sedan tänkte hon: »Ska den stackars Jurris ligga där alldeles ensam nu och tro att jag har glömt honom?» Hon visste att föräldrarna inte gärna gingo ut till kyrkogården, och hennes samvete gjorde henne allt högljuddare förebråelser. Därför tog hon helt enkelt lille Jurris vid handen, ty det måste ju se ut som om hon bara tog sig en liten promenad. Men så snart hon hade kommit på andra sidan om alarna och svärmodern inte längre kunde följa henne med ögonen, lyfte hon upp honom på armen och gick så fort hon kunde bort mot kyrkogården, dit det var en dryg halvtimmes väg. Graven såg rätt vanvårdad ut. Några friska blommor fanns där inte, och hon hade ju inga kunnat ta med sig. Därför plockade hon blad från lönnarna, och när hon händelsevis fann ett garnnystan i sin ficka satte hon sig till att binda en vacker girland, som hon tänkte lägga som en ståtlig ram kring graven. Hon hade tillräckligt med tid på sig, och gossen satt snällt och grävde i sanden. För att få tiden att gå, och kanske också därför att 349