hon kände sig så väl till mods vid graven, sjöng hon en visa medan hon satt där. Hon sjöng: »I lindars skugga i jordens gömma, där sover han, som jag ej kan glömma. Och på hans gravsten, där står det skrivet hur skön och tapper, han var i livet. Dit går jag ofta att kransar binda och vårens blommor kring vården linda. Jag rankar grönska kring gravens kanter och lackvioler och amaranter. Ur brudsäng ryckte de vännen för mig — jag gråter över hur ont det gör mig. Men ingen stjäl honom ur mitt sinne. Var kväll begråter jag här hans minne.» »Om jag finge sitta här med min gosse en liten stund var kväll», tänkte hon, »då skulle jag sannerligen inte gråta, utan alltid vara nöjd och glad.» Och medan hon satt där och gladdes över sin känsla av trygghet, fick hon med ens höra steg borta från kyrkogårdsporten. Tunga, osäkra steg, och ljudet av 350